Såhär började allt, som jag minns det...

Jag rökte en hel del gräs och jag hade börjat få underliga tankar om ifall man kunde höra varandras tankar, men jag hörde inget än... Jag hade gått runt och sökt efter svar länge men hittade aldrig något förutom konstiga teorier efter min LSD tripp.
Sen bar det av till Hultsfredsfestivalen 2006 då jag var 16 år gammal. Jag hade med mig en rejäl bunt med gräs och levde verkligen livet, rock´nroll livet! Jag gick runt superhög hela tiden och bara hade det underbart! Men samtidigt så ekade mina tankar om telepati. 
Sen var det dags för att se HIM den 16 juni 2006 klockan 00.00. Jag stod där längst bak, hög, och kollade på denna ljuva varelse stå guppande med rumpan genom dom stora skärmarna som Ville Valo (Sångaren) blev filmad på. Men en sak var konstig, Ville såg ledsen ut, väldigt ledsen. Så jag tänkte "aha, nu ska jag pröva att föra över tankar till Ville!"
Så jag tog alla mina krafter och skickade följande till Ville: "Om du hör mig så le, le bara" och han log.

Jag blev helt krossad, jag förstod någon! Jag hade ännu inte börjat höra röster utan jag hade bara "förstått" någon. Denna någon var Ville Valo, som jag i framtiden, skulle bli livrädd för och senare ändå skulle bli min bästa vän. 

Dagen efter rökte jag lite till, den 17 juni 2006. Jag begav mig mot tältet där Stone Sour skulle spela. Jag hade bara hört Bother av Stone Sour men jag trodde att den hette Brother och det enda jag visste var att sångaren i Stone Sour hette Corey Taylor och att han även sjöng i Slipknot. Jag vandrade mot Stone Sour och detta var någongång mitt på dagen. Jag kan kolla upp tidpunkt men låter det vara glömt. När jag gick där på väg till konserten hände det oförklarliga. Jag hörde en tanke och den tanken sa: "Hej!". Jag, Terra, hade börjat höra röster.
Det första jag tänkte var "What the fuck? Vad var detta? Det som jag letat efter? Jag måste svara!" Så jag svarade med "Hej.... Vem är du?" Personen i mitt huvud svarade med "Jag heter Corey och jag är sångaren i bandet som du snart ska få se och jag kan höra vad du tänker". Jag tänkte "Aaah kul... Då har man blivit galen också."

Men jag tänkte vidare och tänkte att detta är inga röster detta är tankar. Så det måste ju vara något anorlunda. Jag svarade Corey: "Om du hör vad jag tänker så spela låten Brother (Bother) för mig." Corey: "Ja det ska jag göra". Vi fortsatte att prata hela vägen till scenen. Även in på konserten. När halva konserten hade gått gick alla i bandet av scenen och jag trodde att det var slut. Återigen tanken "Kul, nu har man blivit galen." 

Efter ett tag kom Corey upp själv på scenen med en aukustisk guitarr och han började spela och sjunga bother. Jag började storböla och tänkte "Någon har lyssnat på mitt eländiga jävla liv och han står precis här". Efter konserten stod jag och väntade tills alla hade lämnat konserten och jag lyckades ta mig in backstage. Jag gick fram till Coreys buss och knackade på men ingen öppnade. Det enda jag skulle fråga Corey var om han hade hört vad jag tänkte. Men nej, inget svar.

Och jävlar vilken resa det blev. Det har nu gått 15 år med alla dessa röster som började med Corey.